♪♫♦♥Mathilda Dicksdotter♥♦♫♪

 

 

God morgon! 

Hade en mysig kväll med soffhäng igår och även då igen marängsviss, muuums.

Fick mig ett svettigt träningspass också och känner att jag tappat massa, vilket känns tråkigt.

Får köra hårdare på löpningsfronten också.

Nu när jag har gått upp så pass mycket och uppnåt min första målvikt!

Från ca 35 kg till ca 44 kg, och det lyckades jag på ungefär 3 månader med min starka vilja.

För några månader sedan mådde jag inte så bra, det var på grund av många faktorer kring att

vara i ett förhållande.

Vilket märktes på min tunna vikt.

Grät varje dag, kunde inte äta mycket eftersom magsäcken var så lite.

Mina revben syntes både mellan och under brösten och inte ens XS satt bra på min kropp. 

Det kändes som att jag sögs ihop sakta inifrån, och var på väg att tyna bort.

Det var verkligen inget jag var nöjd över. Men jag hade väl mest mig själv att skylla.

Så när jag minst anade det så insåg jag att jag inte behövde ha det så, det var som att en

klocka ringde och sa "Hallå, du vill ju inte ha det så här, allt kan bara bli bättre här i från om

Jag grubblade, hade grubblat i flera månader. Ville bara komma bort från den miljön som fått

mig känna så.

När jag väl fick komma bort, så vaknade jag upp en morgon och då var det bara bestämt.

Jag skulle ta klivet.

Nej, jag svälte inte mig själv.

Men mår man inte bra så orkar man knappt något längre, många gånger inte ens äta. 

Eftersom jag har en så kallad "bra ämnesomsättning" så går jag lätt ner lite i vikt om jag äter

lite mindre en dag. Eller om jag skulle bli sjuk, kan jag gå ner flera kilon.

Har hört många gånger i mitt liv, "åh vad slank/smal du är!" Och menat något positivt, men NEJ!

Jag vill inte vara så smal, jag tycker personligen inte det är vackert. Varför kan man inte se mer

skönhet i kvinnliga kurvor? Det kan jag kalla ett av världens fenomen!

Jag kan säga att det är minst lika jobbigt att ha lätt att gå ner som att ha lätt att gå upp i vikt,

och träning är minst lika viktigt för mig även fast jag inte behöver gå ner.

Jag använde träningen som ett hjälpmedel för att få upp min aptit, och då passar jag på att äta så

mycket jag bara kan, även lite emellan måltiderna.

Samtidigt så älskar jag känslan efter ett hårt träningspass, jag älskar mat och att kunna njuta av den.

Var tvungen att vänta några dagar, och det allra jobbigaste var när det väl hände.

När orden kom fram, men samtidigt att inte få så många ord tillbaka, inte riktigt bli bekräftad på

något sätt. Jag grät och visste inte alls hur livet skulle bli framöver.

Men det visste jag ju inte ens innan heller så, det bara behövde få ett slut, så jag visste att jag

inte skulle ångra mig.

Sen direkt efter, kände jag mig så mycket lättare, det var som att de tunga vintermolnen sakta gleds isär

Nu har jag all tid att känna och att göra så att jag mår bra, inte tänka för två hela tiden.

Det bästa var under den processen att jag inte kände mig ensam, min familj, mina bästa vänner fanns där.

Och andra fina vänner gav mig mer energi till att ta mig upp och göra något åt saken och

fanns även där efter. 

Att det nu fanns plats för personer som jag aldrig skulle kommit så nära om det inte var för

mig själv och mina ändrade satta gränser, det är minst sagt ett fint pris.

Man kanske tror att man är ensam, men det blir ju vad man själv gör det till.

Går man runt och tror att inget kan bli bättre, att man är ensam och att ingen bryr sig.

Då har man ju själv satt ribban inifrån och den både syns och känns utåt.

Jag är så otroligt lycklig nu, att jag kämpat på och lyckats med detta.

Har aldrig känt mig så bekväm i min kropp som just idag.