TO CLOSE
JA/NEJ?
Idag är jag lat, kanske också lite mysig.
Jag ligger ihopkrupen i sängen med huvudet mot väggen och kikar nyfiket ut genom fönstret emellanåt.
Det är rätt grått där ute, men solen smyger sig fram mellan de tjocka molntäcket lite då och då,
Påminner om att det faktiskt är plusgrader där ute.
Människor går förbi vart annat, får mig att önska att jag var en av dem.
Ha en väg att gå, en riktning, en plan.
Samtdigt känns det skönt att bara vara ett med det varma trygga täcket.
Att inte vara en robot som mekaniskt utför samma sysslor varje dag.
För att dem måste eller kanske vill.
Jag skulle vilja ha en väg att gå, en riktning, en plan.
Som lämnade mig med ett leende på läpparna hela vägen dit, hela dagen, hela vägen hem, varje dag.
Jag är klar i kroppen, men ögon och huvud känns tungt med en smygande sömn i bakfickan.
Jag känner mig förvirrad över att det faktiskt är Lördag och jag ligger här som om det vore en
bakis-Söndag.
Tröstar mig med en toblerone-bit som sakta smälter ut i munnen och lämnar en fyllig och söt
smak av choklad. Det känns som en luddig dröm jag gungar i, där inget är som det ska,
eller är som det är menat.
Mina fingrar skapar ord, ord som läser mitt djupaste inre. Så djupt att jag inte hunnit tänka
och förstå det själv.
Huvudsaken är att glöden fortfarande finns kvar, den ska man inte lämna även fast man träder
in i det mörkaste dalarna, det är då man behöver den som mest.
Men jag är glad, när du ger lite av din tid, till mig varje dag.
Jag hade nästan glömt bort hur det känns att le.
Fast, jag sa till mig själv att inte låta någon komma nära mig, aldrig låta någon komma igenom de skyhöga
törnrosorna som skyddar mig från glömska, förvirring och oönskade känslor.
Men när jag är med dig, kan jag bara vara mig själv, och taggarna i mitt stängsel slår ut i doftande rosor.
Jag har bara inte tid med det här, NEJ.
Förlåt.
