DEN SKÖNASTE KÄNSLAN
Så känns det lite grann. Fingrarna känns lite rostiga och stela, ringrostiga med annat ord?
Jag har tänkt och tänkt. Vad hade jag för rutiner förr? Ibland känns det som att de fattas något, och i vissa förvirrade fall som tillexempel detta, så slog tanken mig. Att blogga.
Förut när jag bloggade var jag lite finurlig, kanske lite rolig men fräck när jag skrev. Kanske lite för ärlig och lite för galen.
Men det är väl så jag är. Jag har aldrig mått bättre än när jag just är så.
Sen om människor tycker om den jag är eller tycker jag är för mycket i ett litet paket så är det också helt okej. Man kan inte älska alla, men hata är minst sagt onödigt.
Jag har aldrig varit en människa som försökt vara någon annan, någon annan som jag tror människor skulle tycka bättre om.
För jag vet att den skönaste känslan är när man tycker om sig själv och att man inte skäms för att finnas.
Jag sätter själv inte människor i fördomsfulla fack, och låter dem ligga där utan en chans.
Varje människa har en resa och en historia som en berg och dalbana. Alla har vi väl tänkt, "det här livet är inte rättvist, ta mig härifrån". Så som vi alla någon gång tänkt, "Låt det aldrig ta slut, jag är så lycklig". På det sättet är vi ju alla lika. Men jag måste bara säga att jag älskar människor som vågar vara den person dem helt enkelt bara ska vara trots livets kurvor.
Mitt tidigare bloggande har varit just för mitt eget välmående. Att få skriva av sig, fokusera på de bra och roliga händelserna ur dagen. På sitt eget sätt, med egna ord.
Sen att få sådan fin och glad respons av både vänner och nya människor, det får mig att aldrig vilja bli någon annan.
På något sätt så känns det som att många människor har uppskattat mig just därför, igenom mina år och kurvor. Jag har lyckats behålla mig själv och den jag är.
Så lite från djupet här kanske jag dyker upp snart igen.
